Härmed vill jag intyga att,
det som skulle va renaste nöje
mer än ofta - oftast - känns
som jobb-igt, arbete, plikt, tråk,
och allt mitt mod,
lika uppblåst som arbetsgivarintygets snillrika retorik
inte har förmågan att gråta
men fryser fast i en min
och bara gitter stirra i
det tomma
intet...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment